Familjeplanering och MS
Att planera för en familj innebär utmaningar för alla, och i ännu högre grad om man har MS
It looks like you are using an older version of Internet Explorer which is not supported. We advise that you update your browser to the latest version of Microsoft Edge, or consider using other browsers such as Chrome, Firefox or Safari.
Att planera för en familj innebär utmaningar för alla, och i ännu högre grad om man har MS
Familjeplanering kan vara svårt för alla. Det finns så mycket att tänka på. När är rätt tid? Hur påverkar det mitt arbetsliv? Har jag råd? Kommer jag att kunna bli gravid? Och om inte, är IVF en möjlighet? Surrogatföräldraskap? Är adoption eller att vara fosterförälder den väg vi ska gå? Har jag stöd om jag gör det som singel osv.?
Kvinnor kan utsättas för mycket press, och vi utsätts nog alla för press i någon form. Jag blev mamma när jag var 22. När min dotter Emma föddes hade jag ingen aning om hur jobbigt det skulle bli. När Emma fyllde fyra fick jag diagnosen MS. Eftersom min dåvarande partner hade två barn från en tidigare relation var han inte så intresserad av att ta hand om fler, och med min nya MS-diagnos blev jag liksom en till att ta hand om. Det kändes jobbigt, för jag hade alltid tänkt att jag skulle ha två barn. Jag försökte trycka undan den tanken och gå vidare i livet. Det tog lite tid.
Förhållandet tog slut ungefär tio år senare och jag trodde verkligen inte att jag skulle träffa någon annan. Men det gjorde jag. Jag träffade Roger, som också råkar ha MS. Förra året pratade vi om att få ett eget barn. Roger har inga barn men har alltid velat ha det, så det var något att tänka på.
När jag pratade med min husläkare om det satte hon mig genast på folsyra. Folsyra kan främja ryggradsutvecklingen hos det växande fostret och förhindra tillstånd som ryggmärgsbråck1. Hon sade att om jag och min man bestämde oss för att försöka bli gravida skulle hon helst vilja att vi satte igång snart, med tanke på min ålder. Hon satte mig också på den högre dosen folsyra eftersom jag är adopterad och vi inte känner till min familjehistoria.
Dessutom var det där med åldern. Jag var 38, och efter 35 år har antalet äggceller hunnit minska betydligt2. Jag hade tidigare pratat om det med min neurolog också, som hade berättat att jag måste sluta ta min MS-medicin ett år innan jag blev gravid. Min husläkare kontaktade honom för att se vad som kunde göras. Hon remitterade mig också till ett förbefruktningsbesök, något som jag inte ens visste fanns! Vid det besöket togs blodprover och senare kollade vi upp om jag fortfarande hade ägglossning. Plötsligt blev det väldigt verkligt. Eftersom min fästman dessutom bor i ett annat land blev allt det här ganska stressande. Vi kommunicerar mest via videosamtal, och i den bästa av världar skulle vi ha haft det här samtalet öga mot öga.
Plötsligt tickade min biologiska klocka. Skulle vi klara det här? Ska vi göra det? Vad skulle det få för konsekvenser att jag avbröt min MS-behandling? Behövde vi oroa oss för risken att barnet skulle få MS? Skulle vi ha svårt att ta hand om ett barn eftersom vi båda har MS? Det var frågor som vi antingen behövde svara på själva eller hitta kompetent sjukvårdspersonal att få svar från. Som par behövde vi sätta oss ner och prata om allt det här, men när vi väl gjorde det visste vi fortfarande inte allt vi behövde veta, eftersom jag väntade på en del svar från min neurolog.
Det var inte förrän flera månader senare som vi kunde fatta ett beslut. Biologiskt sett fanns det ingen anledning att inte försöka. Genetiskt sett var risken för att få ett barn med MS mycket liten3. Ekonomiskt skulle det bli krångligt. Det skulle bli fysiskt krävande att ta hand om ett nyfött barn. Att bli fosterfamilj, adoptera eller ta hjälp av en surrogatmamma var inget vi kunde tänka oss. Det var inte idealiskt att behöva sluta med MS-medicinen.
Därför bestämde vi oss som par för att inte gå vidare, eftersom vi var nöjda med hur vi hade det. I stället förlovade vi oss och pratade om vårt bröllop och vårt liv tillsammans. Jag som nu är mamma till en 17-åring. Roger som en framtida styvfar och nu pappa till vår pälsklädda bebis Ruby.
Det är viktigt att komma ihåg att alla är olika. Oavsett vilket beslut du fattar, är det första du behöver göra att ringa MS-teamet. Gör det som fungerar för dig, oavsett om det är i en parrelation, som singel eller i en familj.
Försök att inte bli stressad. Vi vet att det inte är bra för din MS.
Var nöjd med ditt beslut.
För mer information om MS och graviditet, klicka här.