Första helgen i september var det dags för tjejmilen igen. För mig har det blivit nästan av en liten tradition att springa tjejmilen. Jag har sprungit alla tjejmilen de senaste 10 åren faktiskt. Jag tycker detta är det överlägset roligaste loppet. Det är sådan otrolig gemenskap och härlig stämning. Det är en fin bana, lagom långt och fokus är på glädje att springa snarare än prestation tycker jag.
Sen är det såklart oerhört roligt att jag lyckats förbättra mig för varje år. Jag tror att jag sprang på 50 minuter första året och nu senast sprang jag mitt överlägset snabbaste lopp på 39 minuter och 28 sekunder. MEN det roligaste är ändå, eller det jag tycker är mest fantastiskt är att jag tycker det är lika roligt varje år oavsett tiden jag springer på. Det jag är tacksam över är såklart att jag kan springa varje år och därför är varje start en vinst för mig.
Jag har som sagt avancerat varje år och nu i år var det första året jag fick starta i elitledet. Det var en helt otroligt känsla som nästan kändes overklig. Jag har stått i första startled under flera år och sneglat på de snabba tjejerna i elitledet som kunde värma upp mer obehindrat och inte behövde trängas tidigt i startfållan. Och nu stod jag där, i elitledet och kunde röra mig fritt framför startområdet alldeles till just innan startskottet skulle gå.
Med mig till Stockholm hade jag min yngsta dotter Emma som sprang lilla tjejmilen. Så roligt att få heja fram henne och se löparglädjen hos alla dessa småtjejer. Bästa uppladdningen om ni frågar mig.
Startskottet gick och jag tyckte jag kom in bra i loppet. Tittade som vanligt inte jättemycket på klockan utan gick mest på känsla. När jag springer 10 km vet jag att det är nästan max från början så det var bara att springa på. Och benen kändes pigga så det funkade hela vägen in i mål. Och stämningen efter banan var som vanligt så positiv och medryckande, så det gick relativt lätt att springa fort hela vägen. Så när jag kom in på målrakan på gärdet såg jag att klockan var på 39 minuter! Wow tänkte jag, detta har ju gått väldigt fort! Så när jag passerade mållinjen stannade klockan på 39.28 och jag kom på plats 26 bland alla startarande damer. Det var en fantastisk känsla och jag är stolt och tacksam att kroppen fungerar och svarar bra på träningen jag gör.
Nu ser jag fram emot Stockholm halvmaraton om två veckor!
Sofia
