Lördagen den 9 oktober sprang jag Stockholm maraton. För mig är det ingen vanlig distans att springa. Det är väldigt långt! Jag hade heller inte gjort jättemånga långpass inför maraton, för jag trodde nog inte att det skulle bli av med tanke på pandemin.
Så det var med skräckblandad förtjusning jag tog mig ner till Stockholm för att ställa mig på startlinjen. Men jag försökte vila i tanken att jag hade en ordentlig träningsgrund att stå på och att vara hel och skadefri var viktigare än många långpass. Jag har ju kunnat träna kontinuerligt under en längre tid nu, så även om den där specifika maraträningen uteblivit så visste jag att jag satt in många timmar med bra träningspass på mitt träningskonto och det nu var dags att plocka ut dem.
Jag visste ju även att formen var god eftersom jag sprungit flera millopp på 39 minuter…så osäkerheten för mig låg således i distansen….skulle kroppen hålla hela vägen i mål? Skulle jag orka 42 km? Många är tankarna och osäkerheten kommer såklart smygande ju närmare start man kommer. Men jag försökte komma in i rätt mindset och upprepade för mig själv på väg till start: ”Det är detta jag tränat för”. Vad jag gjort de senaste tre veckorna har inte någon betydelse, utan de senaste tre åren är viktiga nu”.
Så de var med de tankarna jag stod på startlinjen. Startled 1a hade jag. Så jag såg proffsen springa och värma upp framför mig och fick rysningar när de presenterade elitlöparna och vi tillsammans fick lyssna på nationalsången innan startskottet gick. Vilken stämning! Jag hade gåshud och tårar i ögonen. Tänk att vi får springa tillsammans igen! Är det sant?! Och att jag faktiskt står här...40 år…tre barn... och med MS dessutom! Jag var uppfylld av tacksamhet att jag tagit mig till startlinjen, nu spelade det ingen roll hur jag sprang utan bara att jag sprang. Jag som var så nära att ställa undan löparskorna för gott när jag fick mitt sjukdomsbesked visste att den största prestationen hade jag redan gjort genom att bara vara på plats.
Jag är ingen taktisk löpare utan springer för mycket på känsla. Men det är nog så jag är och jag tycker om att känslan får styra när jag springer. Jag orkar inte tänka så mycket. Så jag öppnade såklart lite för fort…eller då tyckte jag inte det, men när jag analyserar loppet i efterhand inser jag ju att om jag bara hade dragit ner ett par sekunder per km så hade jag nog haft ett SUB tre….jaja, det var kul så länge det varade….så jag sprang som på moln och bara njöt av stämningen runt banan. Det var folk överallt som hejade och ropade. Jag passerade 5 km på 20:20 och milen på 41 minuter…tittade faktiskt inte alls på min egen klocka utan såg tiden när jag passerade tidkontrollerna. Förstod att det gick fort men samtidigt kändes det trist att sakta ner när jag var så pigg. Så jag tänkte, skit samma, jag springer på känsla, det får bära eller brista. Jag ska i mål och den sista biten får väl gå saktare då. Som sagt inget vidare smart upplägg, men det kändes rätt där och då.
Vad hände sen? Jo, Västerbron hände…eller rättare sagt vid 29 km kom 3 timmarsflaggan ikapp mig och vid det laget hade jag börjat tappa tempo en aning. När de sprang om så orkade jag helt enkelt inte hänga på så jag valde att dra ner på tempot och köra mitt eget lopp in i mål. Och hjälp vad det var jobbigt sista biten! Västerbron höll på att ta knäcken på mig. Benen kändes som stockar och hela kroppen skrek sluta spring! Men knoppen och pannbenet var starkast. Jag tänkte att jag ska i mål om jag så ska krypa in. Så efter Västerbron var det bara med pannbenet jag sprang. Tog en km i taget och försökte bara fokusera på att sätta en fot framför den andra. Publiken hjälpte mig verkligen! Och jag matade mina mantran i huvudet.
Passerade Strandvägen för tredje och sista gången, backen upp mot Karlaplan…ett steg i taget…fokus, fokus…..sen skymtade jag Stadion! Vilken känsla! Kikade för första gången på min egen klocka och såg att jag varit ute i tre timmar precis. Började inse vidden av min prestation! Detta var mitt livs andra maraton och jag skulle få en fantastisk tid! (Sthlm maraton 2019 hade jag 3.12)
Känslan att komma in på stadion var obeskrivlig. Tårarna rann och jag kände bara en sån enorm tacksamhet att kroppen höll och att benen bar mig hela vägen. 3.04 blev tiden. Enormt stolt! Vilken eufori jag kände när jag passerat mållinjen!
Tacksam att min träningsfilosofi håller och att jag hittat ett sätt att träna som passar just mig. Jag brukar tänka att varje träningspass är en vinst för mig, och jag tror att det är just detta mindset som nu tog mig till 3.04 på maran.
Sofia
