Stockholm halvmaraton | Leva med MS

It looks like you are using an older version of Internet Explorer which is not supported. We advise that you update your browser to the latest version of Microsoft Edge, or consider using other browsers such as Chrome, Firefox or Safari.

Så var det dags för lopp igen, endast två veckor efter att jag sprungit tjejmilen. Velade faktiskt in i det sista huruvida jag skulle springa eller inte, utifrån att jag kände att jag nyss varit i Stockholm och sprungit. Men hur som helst jag valde att åka ner. Älskar ju att springa lopp i Stockholm, tycker det är så häftigt att springa med så mycket folk runtomkring. Det ger mig energi.

Tyvärr var väl vädret inte det bästa, det regnade till och från hela dagen. Egentligen är ju regn kanske bra löparväder, men det är lite trist när det regnar innan start just för att det blir svårt att hålla sig torr och varm. Så just när jag skulle värma upp så öppnade sig himlen och det verkligen vräkte ner…jag fick lite av en blackout och valde att sitta kvar i elittältet och värmde inte upp! (Jag fick även denna tävling starta i elitledet och hade då förmånen att ha tillgång till ett elittält före och efter målgång)

Så när det bara var minuter kvar till start kastade jag mig ut och han springa lite fram och tillbaka framför startlinjen innan det var dags att starta. Så det blev lite av en chock för kroppen när starten gick. Pang och så bara springa på!

Detta lopp var ett speciellt lopp. Speciellt på det sättet att jag inte hittade den där riktiga mentala kraften och energin som jag alltid annars har när jag tävlar. Det gick mentalt tungt på något vis. Jag njöt inte riktigt av stämningen utan fick verkligen mobilisera mina krafter för att fortsätta. Min styrka brukar annars vara mitt mentala positiva mindset under tävlingar, men det var som bortblåst idag. Jag sprang och tänkte att vädret var dåligt, att det var trångt och att detta inte på något sätt var kul. Så det blev en ny upplevelse för mig. Men jag bestämde mig ändå att jag skulle genomföra loppet. Det var det viktigaste, inte kliva av.

När jag hade passerat en mil så tittade jag på klockan och såg att även fast det kändes mentalt tungt så levererade benen. Jag hade sprungit första milen på under 40 minuter. Så även om huvudet inte var med mig just idag så visste kroppen vad den skulle göra.

Sista halvan av loppet var lika som den första, med lite negativa tankar men med ben som funkade. Otroligt på något sätt, att kroppen funkade fast huvudet inte var med mig. Så jag var otroligt förvånad när jag kom på upploppet och såg att jag gick mot ett nytt PB på halvmaran. Klockan stannade på 1:25:18 och jag kom på plats 16 av alla damer. Tack kroppen för det.

Så vad tar jag med mig från detta? Att man inte alltid kan vara på topp, att ibland sviker tankarna och det är ok att det är så. Det gick att springa ändå. Så ibland behöver man gå emot sina tankar och bara göra det! Om du förändrar ditt beteende så ändras tankar och känslor automatiskt (nästan iaf).

Kram!

Sofia

Sofia om Stockholm halvmaraton
Curated Tags