När jag fick min MS-diagnos för sju år sedan trodde jag att det var kört. Jag var säker på att allt i mitt liv skulle bli sämre. Idag vet jag att det inte är så.
Det hela började med en synnervsinflammation i april 2014. Jag hade bestämt mig för att springa ett halvmaraton, men veckan innan hade jag en ordentlig huvudvärk och var säker på att jag höll på att bli sjuk. Mina tre barn var sjuka så jag var övertygad om att de hade smittat mig och att huvudvärken var ett tecken på att en förkylning var på väg. Men jag blev inte sjuk utan kunde ställa upp på tävlingen. Dock märkte jag strax efter målgång att synen var kraftigt försämrad på ena ögat.
Karusellen drog igång. Det var läkaren på vårdcentralen som skickade mig till ögonmottagning och väl där konstaterades en inflammation på synnerven. Det blev en remiss till neurologen, magnetkameraundersökning och lumbalpunktion och flera andra tester. Så efter några månader fick jag samtalet jag bävat för: Du har MS.
Ångesten var avgrundslik i början, chocken total. Jag, som inte kände mig sjuk, hade helt plötslig fått en sjukdom som dessutom var kronisk. Jag kunde inte tänka på något annat än att jag hade fått en sjukdom och var övertygad om att jag i framtiden skulle vara rullstolsbunden. Jag hade många förutfattade meningar om denna sjukdom och hittade tyvärr en massa information om sjukdomen på nätet som inte var uppdaterad. Oftast utgick den infon från data där patienter gått utan bromsmedicin, det kan jag förstå idag, men inte då i början när jag ägnade massa tid åt att googla på sjukdomen i allmänhet och mina symtom i synnerhet. Internet var inte min vän under denna tid.
Första året, eller mer än ett år, så mådde jag inte alls bra. Synen hade jag fått tillbaka, det mesta iallafall, men jag hade oerhört svårt att acceptera att livet hade förändrats och att förutsättningarna var andra. Jag kände ilska, skam och kunde inte förlika mig med tanken att just jag blivit drabbad. Men på något vis lyckades jag, med en otroligt bra hjälp och stöttning från neurologmottagningen på Falu lasarett, vända mina tankar och jag började sakteligen kravla mig upp ur detta svarta avgrundshål. Jag fick gå en MS-skola och träffa andra människor med MS och vi fick ny uppdaterad information om sjukdomen, vilka behandlingar som fanns och vad man själv kan göra för att må bättre. Jag lyckades vända denna negativa spiral och hitta verktyg för att lära mig fortsätta leva och finna glädje trots att livet tagit en oväntad vändning.
Så jag hoppas att ni vill läsa mina blogginlägg här på sidan ”Leva med MS. Jag kommer att dela med mig av mina erfarenheter kring hur det är att leva med MS och vad man kan göra för att må så bra som möjligt trots en sjukdom. Jag har de senaste åren skaffat mig många verktyg i min verktygslåda som jag hoppas kan inspirera och stärka er som läser detta. För MS behöver inte vara ” the end of the world, utan låt det bli ”a new beginning”!
Stor kram från Sofia
Curated Tags