Själva loppet! | Leva med MS

It looks like you are using an older version of Internet Explorer which is not supported. We advise that you update your browser to the latest version of Microsoft Edge, or consider using other browsers such as Chrome, Firefox or Safari.

Vi hade ställt klockan på 06.30 på söndagen då det var dags för Belin Halvmaraton. Sömnen hade väl varit sådär, jag var lite spänd inför loppet... Vi gjorde iordning frukost och ältade en sista gång huruvida man skulle våga springa i shorts eller inte. Termometern visade på 1 grad …jag valde långa tights och långärmad tröja men mina kompisar valde shorts och t-shirts!! 

Kl.08.00 begav vi oss mot starten. Det blev tunnelbana och sen pendeltåg. Vi kom fram till starten vid 08.45 och ställde oss i kön till bajamajorna såklart. När vi uträttat våra behov (igen) kollade vi in var vi skulle lämna våra överdragskläder. Vi insåg att det var i ett väldigt stort område, vi hade alla inlämning på olika ställen så vi bestämde att vi skulle skiljas åt och köra uppvärmning på varsitt håll. Jag tror också att alla ville gå in i sin bubbla och ladda så ingen av oss var nog vidare social heller. Vi bestämde dock en plats där vi skulle ses efter målgång, kramade om varandra och önskade varandra lycka till.

Jag lämnade in min vinterjacka och överdragskläder till mitt inlämningsställe och satte igång att värma upp. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Hjälp, vad kallt det var! Glad att jag tagit både pannband och vantar, långa tights och långärmat. Funderade på mina stackars kompisar och undrade hur de skulle överleva. En kvart innan starten var det så dags att ta plats i startblock A.

Där stod jag och stampade och började känna den härliga stämningen av förväntan i luften. Så cool känsla av att vara i det sammanhanget. Alla är fokuserade, alla har sin egen historia och målsättning och alla vill samma sak: springa. Springa så fort de bara kan just idag. 

Pang! Startskottet gick och det tog sen knappt en minut innan trängseln lättade och jag kunde passera startlinjen. Raksträckan bredde ut sig framför mig och jag kände bara: fasiken va kul, nu ska vi springa! Tänk att lilla jag får göra detta! Trebarnsmamma med MS som har åkt till en ny stad i ett annat land. Jag har allt att vinna. Idag ska jag plocka ut alla timmar jag satt in på träningskontot.

Första km passerade jag på strax under fyra minuter. Tänkte att jag kan lugna mig lite så att jag inte spränger mig och går ut för hårt. Jag hade ett personbästa innan på 1.28:07 (Stockholm halvmaraton 2019) så mitt guldmål var att slå det. Men jag var väldigt osäker på om det skulle gå, så därför hade jag satt upp silver- och bronsmål också. Mentalt hade jag delat upp loppet i tre delar, försökte tänka en del i taget och vara här och nu. Jag brukar inte titta så mycket på klockan när jag springer utan strävar mer efter att hitta en känsla och ett flow. När det är en halvmara så är det lite handbroms i, för 21 km är ganska långt ändå och efter 15 km vet man aldrig vad som händer.

Så jag hittade mitt flow och passerade 7 km på 28 min, 10 km på drygt 40 min och hade en riktig bra känsla i kroppen. Hade ett bra flow och verkligen njöt av den flacka och breda banan. Vi sprang i centrala Berlin och det var publik längs hela banan som ropade och hejade. Jag passerade 14 km och såg på klockan att ett nytt PB var i sikte, men vågade inte släppa på handbromsen riktigt än ändå. Njöt av att kroppen kändes så pigg trots den för mig snabba farten. Sista tredjedelen gick även den väldigt bra och jag hade aldrig någon riktig svacka utan jag behöll farten och känslan i huvudet. Så när jag passerade mållinjen stannade klockan på 1 timme, 26 minuter och 8 sekunder. Personbästa med exakt två minuter! Helt otroligt nöjd och jag sträckte armarna i skyn och skrek ja! Det bästa var nästan att jag inte var helt slut, så jag njöt verkligen av känslan. Jag fick en medalj och joggade snabbt till stället för överdragskläderna då jag var rädd att bli kall.

Mötte upp mina kompisar på vårt förutbestämda ställe och det visade sig att vi alla hade slagit PB. Så fantastiskt roligt! Lite fotografering hann vi med innan vi åkte tillbaka till lägenheten för en varm dusch. 

Sen gick vi ut och hittade en vietnamesisk restaurang som vi åt på. Det smakade otroligt bra med mat efter loppet och vi hade såklart massor att prata om. Det analyserades för fullt hur loppet gått för oss alla och hur vi upplevt saker och ting. Vi firade ordentligt med god mat och dryck och njöt av våra prestationer. 

På kvällen somnade vi alla med ett leende på läpparna. Trötta, men så nöjda och glada. 
Morgon efter så var det dags att resa hem igen. Men vi hann med en lugn återhämtningsjogg innan frukosten och sen städade vi ur lägenheten och åkte mot flygplatsen. 

Så summa summarum är jag såklart jättenöjd över min prestation och tiden på loppet. Men resan var ju så mycket mer än bara ett PB. Det var roligt att få se en ny stad, roligt att få lära känna mina vänner från ASICS ännu lite mer och känns så meningsfullt att få skapa minnen som man bär med sig resten av livet.

Nu ska jag återhämta mig riktigt och njuta lite till av minnet av Berlin halvmaraton innan jag börja fundera på nästa lopp och resa!

Kramar från Sofia

Själva loppet