I somras fick jag en förfrågan från Novartis om jag ville komma och prata på deras sommarkonferens i augusti. Talet skulle vara på 15 minuter och på engelska! Inför 400 personer. Ja, vad roligt!, var min första tanke. Även fast min andra tanke var: Hjälp hur ska jag fixa detta?! Tala inför så många människor och på engelska dessutom. Men jag tvekade ändå aldrig. Jag kände att jag verkligen ville ta chansen och att jag har ett budskap och viktiga lärdomar jag vill sprida till dessa människor som i sin tur har möjlighet att göra skillnad för oss som lever med MS.
Sagt och gjort. Jag tackade ja och började skriva på mitt tal. Och herregud vad jag skrev, skrev om och började om från början. När jag till slut var nöjd med talet och hade fått till översättningen till engelska började den andra delen av förberedelserna….öva på språket och uttalet. Här gick det mååånga timmar. Men till slut så kände jag mig säker på vad och hur jag skulle säga och jag kände mig nöjd med talet.
Jag flög ner till Halmstad från Bromma flygplats på onsdag em. Jag bodde på hotell Tylösand. Så otroligt fint hotell, fantastiskt med stranddynerna precis utanför och vädret var strålande. På kvällen före min föreläsning var det test med allt tekniskt. Så jag mötte upp Susan, som skulle hålla i allt och Merete från Danmark som var den andra patienten som skulle prata. Merete lever med bröstcancer.
Det blev middag och sen en tidig kväll. Jag kände att jag ville vara utvilad till dagen därpå.
Morgonen därpå vaknade jag tidigt. Tog en kopp kaffe och snörde på mig löparskorna. Joggade efter den berömda ”Prins Bertils stig”. Så fantastiskt fint. Fick ihop drygt 30 min jogg och sen gick jag förbi det fina gymmet på hotellet och körde några övningar där.
Efter en fantastisk frukost var det dags att bege sig till själva salen där föreläsningen skulle äga rum. Pulsen var hög när jag och Merete blev presenterade och fick stega in på scenen till musik…en väldigt maffig upplevelse.
Och talet gick bra. Jag kände att jag fick fram mitt budskap och engelskan flöt på fint. Fick även fin respons av den otroligt snälla och positiva publiken efteråt.
Så när jag sitter och skriver detta är jag på flygplanet tillbaka till Stockholm. Och jag känner mig nöjd. Nöjd över att jag utvidgat min komfortzon ytterligare och framförallt nöjd över att jag sprider kunskap och erfarenhet hur det är att leva med en kronisk sjukdom som MS.
Ha de fint!
Sofia
