Jag har varit sjuk i ungefär ett år nu. Det känns som en evighet, samtidigt som jag inte kan låta bli att undra var detta år egentligen blev av?
Jag skriver en del för att minnas och jag för bland annat en liten symptomdagbok (mmm jag vet, det är precis lika munter läsning som det låter). Att sätta symptom och mående i relation till varandra hjälper mig att lära känna den här nya versionen av mig själv. (Note to self: framförallt om man går tillbaka och läser vad man har skrivit tidigare).
För ett par veckor sedan var jag totalt under isen, min MS betedde sig som sju svåra år och som grädde på moset hade jag just fått min mens. Jag hade migrän, nervsmärtor som skar genom kroppen och en inre termostat som levde rövare. Där och då kom det berömda Liljeholmens till mig. Mådde jag inte precis så här för en månad sen? Mycket riktigt, symptomen var precis de samma. Liksom månaden dessförinnan.
Tydligen gillar inte min MS den hormonella förändringen som sker i samband med mensen. Men nu är bara frågan, vad gör jag med den här kunskapen? Och hur lång tid hade det tagit mig att fatta detta om jag inte hade fört dagbok över mina symptom?
Linda
