Vikten av träning är jag väl medveten om. Att ha ben stumma som telefonstolpar gör inte att träning blir superskoj.
Cykla är något jag alltid gjort och kan väl även tillägga att jag kan kalla mig ramlingsexpert. Träning i grupp upplevde jag som mycket jobbigt. Min känsla var att alla stirrade på hur kass jag var, även om jag är övertygad över att så inte var fallet. Allt eftersom åren har gått har jag släppt denna känsla. Jag har gått på yoga och soma move och tyckt att det är helt ok.
När en kompis drog med mig på stationsträning hittade jag en träningsform som passar mig perfekt. Här är det korta intensiva moment, du arbetar i par och det blir en återhämtning mellan intervallerna. Denna träning har fått mig att känna riktig träningsglädje. Att dessutom ha turen att ha en toppenledare av träningen gör inte saken sämre. Hon har med sin struktur, positivism och förmåga att se möjligheter gjort att jag numera känner ett träningssug jag ärligt talat inte trodde att jag någonsin skulle känna igen. Vi har före och efter passen en fin kommunikation gällande de olika momenten. Nu vet hon att jag på mitt eget sätt löser vissa övningar som kan vara svåra att genomföra. Träning har för mig blivit en trevlighet istället för en otrevlighet.
