Det är det sista du ser när du går ut ur parken.
I sommar har jag varit här vid flera tillfällen, träffat vänner och lyssnat på olika konserter. Allt har fungerat bra, jag har kunnat gå vägen till scenen med hjälp av min käpp om benen blivit trötta. För det är ju så min MS är. Benen är stumma och trötta. Vissa dagar funkar det bättre att gå, andra sämre. Vissa dagar är gångsträckan längre, andra dagar kortare. Med mig har jag en liten campingpall jag kan fälla ut och sätta mig på om jag blir trött och det inte finns någon ledig bänk.
För några dagar sedan skulle jag gå in och lyssna på en konsert. Vid ingången står vakter och kollar igenom väskor mm ur säkerhetssynpunkt. Nu blir det tvärstopp för mig och min pall. Jag får en sträng tillsägelse att det inte är ok att ta med mig pallen, för hur skulle det se ut om alla tog med sig en egen pall. Jag försöker förklara att jag behöver den för att kunna vila när benen blir trötta och får till svar att det finns bänkar att sitta på och att jag kan använda dessa som alla andra om jag nu skulle behöva det. Här blir det jättefel. Jag blir ledsen och försöker återigen förklara varför jag behöver min lilla pall. Vakten argumenterar vidare, nu med högre röst och skarp ton. Jag känner ilska och samtidigt obehag. Då kommer en annan vakt och tar över, ringer sin chef och kollar att det är ok. Jag sätter mig (på pallen) och väntar på att få komma in. Tyvärr kan inte den första vakten lämna mig ifred utan stirrar på mig och ser upprörd ut.
Nu kommer en annan anställd till undsättning och tar över, jag får gå in och vänta tills min biljett är kontrollerad, blir mycket vänligt bemött och kan sedan i min egen takt bege mig mot scenen.
Allt löste sig.
Det ska kännas lugnt, men det gör inte det. Jag har under mina snart 21 år med MS inte känt såhär. Det är klart att jag har fått frågor om varför jag vinglar, har en pall med mig eller behövt hjälp, men det har alltid gått att förklara. Jag tänker på alla de som inte orkar förklara varför, utan som då väljer att undvika vissa saker. Jag vill inte hamna där. Jag vill inte att någon ska behöva känna så.
Jag är så tacksam över att annan personal tog över och att det löste sig, samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka på vad som hade hänt om inte de märkt vad som hände. Jag vill kunna gå in i parken, tillsammans med vänner och lyssna på musik.
Jag vill vara den som fortsätter att tacka för ett trevligt besök och snart kommer tillbaka.
Titti
