It looks like you are using an older version of Internet Explorer which is not supported. We advise that you update your browser to the latest version of Microsoft Edge, or consider using other browsers such as Chrome, Firefox or Safari.

Hej alla MS-kämpar där ute!

Förra blogginlägget handlade om hur jag nådde botten i min MS för cirka fem år sedan. Jag hade då haft sjukdomen i 25 år och lyssnade inte alls på min kropps signaler eller insåg att jag bara rullade på i en nedåtgående spiral.

När jag nådde botten bestämde jag mig för att försöka hjälpa mig själv att hitta en annan väg. 
Jag vet att det finns många MS-patienter som har ändrat sin kost för att må bättre i sin sjukdom. Jag har inte valt att gå den vägen just på grund av MS, men jag har ändrat vissa bitar där också. Har tagit bort allt fikabröd och godis, minskat sockerintaget, äter nyttigare, dricker mer vatten, äter mer fisk och grönsaker osv. Det har blivit ett naturligt steg.

Hur gjorde jag då? Jo, först kontaktade jag min läkare för att höra om det fanns några nyheter på medicinfronten som skulle passa mig. Men det fanns det tyvärr inte. Min magnetkameraröntgen har varit bra i många år. Jag började också gå hos en arbetsterapeut som hjälpte mig att hitta mina styrkor och svagheter. Jag fick även hjälpmedel i form av en rullstol och en elrullstol…som heter Rulle och Elo 😊. 

Arbetsterapeuten gjorde flera tester, bland annat minnes-test, test av koncentration osv. Hon gav mig tips på strategier så att jag skulle kunna hjälpa mig själv i olika situationer. Allt för att se vad jag kunde klara av, och hur mitt arbete skulle behöva förändras för att jag skulle kunna börja arbeta igen så småningom. I det här läget visste jag inte ens om jag skulle kunna fortsätta på min arbetsplats.

Sedan började jag leta efter någon träning som skulle kunna passa mig, och tillslut hittade jag rätt. På nätet stod det följande, Rörlighet & Balans: ”Är du stel som ett kylskåp, har ont lite här och där! Det här passet kommer inte göra dig till en balettdansös, men efter några veckor vet vi att det kommer kännas bättre.”

Carro tränar med hundarna som sällskap.

Huvudet på spiken! Det här måste vara perfekt för mig, tänkte jag och så började jag träna. Ja om man nu kan kalla det träning. Fy vad jag hatade det i början! Min rörlighet var obefintlig och min balans helt kass. Men jag kämpade mig dit varje vecka, och det kändes som om jag kröp ut därifrån. Men efter några veckor började det faktiskt kännas bättre. 

I början kunde jag inte ens sätta på mig strumpor, byxor och skor innan jag började träna, eller kliva ut från bilen själv… ja listan kan göras lång. Men kroppen började sakta men säkert förändras. Vägen till att må bra har dock inte varit rak, utan väldigt krokig. Jag har ökat träningsdosen sakta och ibland har det nästan varit blod, svett och tårar….fast utan blodet. Så fort jag ökade träningen för mycket fick jag kramper i benen och fick dela säng med ett knippe kylklampar 😊

Allt handlade hela tiden om balans vilket var jättesvårt ibland, för min hjärna ville ofta mer än vad kroppen klarade av. Idag tycker jag att jag har balans, men måste hela tiden planera och tänka på vad jag gör. Jag tränar intensivt flera gånger i veckan, men har lärt mig att lyssna på kroppen. Ibland gör jag andra övningar som passar mig bättre just den dagen och det är helt okej.

Det gäller att hitta det bästa för sig själv, vare sig det är en promenad, träning sittandes i en rullstol eller högintensiv gruppträning. Jag hoppas, mina vänner, att ni kan hitta er egen balans i tillvaron, oavsett om ni tränar eller inte <3

Vi hörs snart igen!

Carro

Träningsredskap.