Men vilka är alla dessa människor? | Leva med MS

It looks like you are using an older version of Internet Explorer which is not supported. We advise that you update your browser to the latest version of Microsoft Edge, or consider using other browsers such as Chrome, Firefox or Safari.

Så nu sitter jag här hos logopeden med ett fiberskop uppkört genom näsan och ner i svalget och kommer på mig själv med att bli lite fnissig. Absolut inte åt situationen, gudarna skall veta att en kamera på slang uppkörd i näsan inte är det minsta kul, men åt det faktum att jag för 9 månader sedan tänkte ”och vad fan ska jag med alla dessa människor till?” när MS-teamet presenterades för mig. Där satt jag som nyinsjuknad och nydiagnostiserad, med en sjukdom lika abstrakt som kvantfysik och försökte förstå varför jag skulle behöva en sjukgymnast, kurator, dietist, arbetsterapeut eller logoped. Borde det inte räcka med att jag numera har en neurolog och en MS-sköterska?

”Vi har ett helt team för er MS-patienter, vi finns här för er när ni behöver oss!” sa min underbara MS-sköterska medan jag tittade på henne som om hon var från yttre rymden. Jag var ju inte sjuk, jag hade förvisso en synnervsinflammation och var lite (om sanningen ska fram, rätt mycket) yr -men i övrigt frisk som en nötkärna! Men sen kom hösten och jag blev inte bättre, snarare fortsatte jag rakt ner i källaren. ”Men vet du, jag tycker att du borde prata med vår kurator, hon kan det här!”. Säger MS-sköterskan det, då gör man det ju -inte för att en kurator skulle kunna ge mig något… Men ja, jag hade fel! Vilket stöd, vilken klippa! Och kanske mest av allt, min väg framåt! Någon att hålla i handen på min väg att navigera i min nya verklighet.

”Jag tror ändå att vi skulle behöva skicka dig till sjukgymnasten och arbetsterapeuten” Så åter igen ett sjukhusbesök som jag inte såg någon mening med. Men efter över en timmes diskussion så blev jag remitterad till regionens ortopedtekniker för att testa hjälpmedel mot min droppfot. Jag som bara trodde att jag som grädde på moset gått och blivit låghalt. Tack vare det och efterkommande besök går jag nästan normalt igen, det finns hjälp om man frågar (eller åtminstone lyssnar på MS-sköterskan och gör som hon säger)!

Och min nya vän logopeden då, jo honom är jag hos för att jag har problem att svälja. Maten fastnar helt enkelt i strupen och ja, det är sjukt läskigt. Så med kameran ner i halsen dricker jag nu blåfärgad nyponsoppa och tuggar mariekex för att se hur allt funkar och tänka sig -det gör det! Det verkar bara vara så att min fatigue stänger av min sväljreflex när jag är riktigt trött, så hädanefter är jag mer försiktig med kvällssnacksandet!

 

Men tack gode gud för alla dessa människor, de är guld värda!

Linda

Bild inlägg 1 Linda.jpg
Curated Tags