Hej alla MS-kämpar där ute,
Kan man hjälpa sig själv? Ja det tror jag att vi kan, men på olika sätt beroende på var vi är i sjukdomen.
Jag hoppas att min livsförändring kan inspirera andra MS-hjältar till att göra små förändringar som kan spela stor roll i livet!!
Jag hade spenderat typ 30 år i stallet. De första 15 åren red och tävlade jag själv. De sista 15 åren hjälpte jag min dotter med hennes hästar, och då med att mocka hästbajs, putsa stövlar, bära hinder, fylla höpåsar, vara chaufför, mocka hage, borsta hästar, städa transport osv. Ja listan kan göras väldigt lång för jag var bästa supermamman!!
Jag fanns där 24/7 och älskade det livet. Men hur mådde jag då de sista åren? Jo, jag var ett vrak både fysiskt och psykiskt. Jag hade satt mig själv åt sidan för mina barn och deras intressen under många år, vilket man lätt gör som förälder. Det var liksom en självklarhet för mig.
Men för fem år sedan var jag tvungen att börja tänka på mig själv. Jag hade blivit väldigt mycket sämre i min MS, kunde knappt gå, sätta på mig kläder, strumpor och skor osv. Hade svår MS-fatigue, och somnade på tangentbordet på jobbet en dag. Hade noll koll på det jag gjorde och missade saker då jag hade fått väldigt dåligt minne också.
På jobbet hade det blivit en nedåtgående spiral med ökad sjukskrivning och frånvaro. Jag arbetade intensivt i några veckor, sedan kraschade jag och låg däckad i allt från några dagar till en vecka. Situationen var helt ohållbar. En dag kom jag inte upp ur sängen och blev helt sjukskriven. När jag låg där hemma i en dimma insåg jag fakta. Dagar, veckor, månader och år rullade på, och jag bara snurrade med nedåt. Men när man väl är där är det himla svårt att slå på bromsen.
Jag märkte inte själv att det gick utför, eller snarare vägrade inse det. För när mina kollegor frågade mig hur jag mådde, svarade jag bara ”Jag mår toppen!” eller ”Det går bara bra!”. Men det gjorde det ju inte. Jag vägrade bara att ta in hur jag egentligen mådde. Tillslut kom jag till ett vägskäl där jag var tvungen att välja. Antingen se vad jag kunde göra för mig själv eller bara fortsätta att ligga där.
Jag vet ju att det här är jättesvårt, och jag insåg inte vad jag gjorde förrän jag nådde botten. Man kör bara på, och även fast omgivningen reagerade så tyckte jag att det var lugnt. Men det var det ju inte!! Jag bestämde mig därför för att se över mitt liv och vad jag kunde förändra.
Hur gick det då? Jo, det som blev mest avgörande för mig var att jag började träna. För mig blev träning livsavgörande och gjorde att mitt liv och min MS-hälsa vände åt rätt håll.
Men detta kommer jag berätta mer om i nästa inlägg.
Vi hörs alla MS-kämpar!
Carro
