Hej alla MS-kämpar där ute!
I höstas hände det något fantastiskt. Jag blev farmor till Albin!
Tänk att man så fort kan bli förälskad i något så litet. Redan första gången jag träffade Albin hade han nästlat sig in i mitt hjärta.
Han kom som en väldigt glad överraskning, då sonen med sambo efter ultraljudet fick besked om att de väntade en flicka. Som den goda farmor och farfar vi är, hade vi köpt flera söta rosa, gula och blommiga outfits…inte så könsneutralt direkt. En fin rosa mobil till bebissängen hann vi också med att införskaffa.
Sen ringer vår son på kvällen och säger ”vet du mamma, det blev en pojk”. Då skrattade jag nästan så att jag grinade, både av lycka och glad överraskning tror jag. Sonen tog det så klart på rätt sätt och vi var alla överlyckliga att allt hade gått bra. Albin var född!
Att få barnbarn gav mig också nya tankar och funderingar. Kommer jag orka vara en god och glad farmor, åka pulka i pulkabacken och göra andra roligheter tillsammans? Ja det vet ingen då min MS kan se helt annorlunda ut om några år.
Det jag vet är att jag ska försöka vara den bästa farmor som Albin kan få, och jag ska försöka hjälpa mig själv att få fortsätta må bra, och åka racer med honom i min permobil om jag får svårt att gå. Om jag inte kommer kunna spela fotboll med honom eller göra annat aktivt, så ska vi göra roligheter tillsammans som passar mitt mående då.
Kanske får jag köpa en ny ”My-Elins mamma har MS”, och döpa om boken till My-Albins farmor har MS.
Ha det gott alla kämpar där ute.
Vi hörs snart igen!
Carro
