Jag finns vid din sida | Leva med MS

It looks like you are using an older version of Internet Explorer which is not supported. We advise that you update your browser to the latest version of Microsoft Edge, or consider using other browsers such as Chrome, Firefox or Safari.

Hej alla MS-vänner,

Idag tänkte jag berätta hur jag mådde när jag fick min MS-diagnos och hur min familj och vänner reagerade. Först ut var att prata med min andra hälft, och han sa bara ”jag finns vid din sida”, vilket han fortfarande gör efter nästan 30 år. 

Vi människor reagerar på olika sätt i olika situationer och jag upptäckte också att vissa närstående fick svårt att prata med mig om MS, medan andra vänner blev det stöd jag behövde. Både min mamma och pappa mådde dåligt över min sjukdom, dock av olika orsaker. Hur reagerade era familjer? På många olika sätt antar jag.

Min pappa är adopterad, så han blev rädd att jag ärvt sjukdomen från honom då han inte vet något om sin bakgrund och sina biologiska föräldrar. Själv har jag aldrig funderat över detta, men jag kan förstå att han gjorde det. Pappa visste ju inte om någon på hans sida hade fått MS, och man säger ju att både arv och miljö kan påverka.

Min mamma mådde dåligt bara för att jag, hennes barn hade fått MS. Där fick jag själv gå in och stötta henne under många år, för hon mådde dåligt och oroade sig. Därför hittade jag mitt stöd i min andra hälft och mina underbara närmaste vänner.

Det är så himla viktigt att ha någon eller några att prata med när man får en sån här diagnos. Man kan hamna i en livskris, bli rädd, orolig eller deprimerad, ja listan kan göras lång och då behöver man verkligen ha ett stöd. Man kan även få stöd av kuratorn på sin Neuromottagning eller på annat sätt inom vården. Var inte rätt att be om hjälp, för den finns där för dig!

När jag väl fick diagnosen så hade jag redan förstått ett bra tag vad som hände, vilket gjorde att jag redan hade kunnat bearbeta mycket. Men självklart fick jag mycket tankar. Vad skulle hända? Skulle jag hamna i rullstol? Skulle jag kunna arbeta? Skulle min älskling stanna kvar? Skulle jag kunna vara aktiv med barnen? Ja det var många tankar då som gjorde mig sömnlös.

Jag är en väldigt glad och positiv person så jag bestämde mig för att leva här och nu. Jag visste ju att efter tio år kunde livet se helt annorlunda ut, men det kunde också se likadant ut i min MS. Om jag inte levde under de här åren så kunde mitt liv ha varit väldigt begränsat och enbart fokuserat på sjukdomen. Förstår ni logiken? Jag levde i alla fall. Jag har burit med mig min MS som en ryggsäck genom livet. Den har dock inte fått definiera mig, för jag är så många olika saker. Jag är både fru, mamma, dotter, syster, faster, kollega, god vän mm.

Jag tror att vi alla måste hitta vårt eget sätt att hantera vår MS på, och det kan se väldigt olika ut. Min MS ligger fortfarande i ryggsäcken och jag har fått vara allt det andra och må väldigt bra!

Nästa inlägg kommer handla om hur jag berättade om min MS på arbetet.

Vi hörs alla MS-kämpar!

Carro

carro2small
Curated Tags