”Jaha är du fortfarande sjuk?”
Jo alltså, det kommer jag vara resten av mitt liv som prognosen ser ut idag…
”Alltså det är ju svårt att tro att du faktiskt är sjuk, det syns ju inte…”
Alla vet att om du har brutit armen så får du sympatier, det syns faktiskt att du har ont eftersom du har gips. Dessutom är det så lätt att ge sympatier och krya på dig-hälsningar till något som man med säkerhet vet är övergående. Men hur hanterar man att någon har en sjukdom som inte syns, men som är en livslång följeslagare?
Låt mig ge dig ett tips från coachen så här i alla välmening. Säg INTE ”men du ser ju inte sjuk ut!”! Dina intentioner kan vara hur fina som helst, men när man går sitt livs fight mot en sjukdom man själv inte förstår och ingen med säkerhet kan säga hur den kommer att utveckla sig så vill man inte höra de orden.
”Du ser ju inte sjuk ut”
Nej det tror attan! Jag spelar nämligen mitt livs roll i detta skådespel som kallas livet. Jag lägger all min energi på att spela frisk, en rollprestation som kan få vilken dramatenskådis som helst att bli avundsjuk! Den mängd concealer jag förbrukar för att dölja de mörka ringarna under ögonen borde generera ett livslångt sponsringsavtal hos någon av de stora kosmetikaföretagen. Och vad du ser är ett fragment, det jag väljer att dela med mig av. Jag kan inte längre släppa fram hela mig på min arbetsplats eftersom omgivningens blickar blir så konstiga när man ser sjuk ut.
”Men gud, vad gör hon här? Hon ser inte kry ut”
Nej precis, så kan vi inte ha det på en arbetsplats där det gäller att vara presentabel och professionell. Så varje morgon tar vi på masken, för samhällets norm är att sjuka människor ska vara friska människor som jobbar som vanligt -även när det mesta är allt annat än vanligt!
Så varje dag ser jag ut som vanligt ute bland folk, men hemma i min egen borg släpps verkligheten fram. Med mina nära och kära törs jag vara mig själv, med hela registret den här sjukdomen spelar. Jag har bra och dåliga dagar, men jag är sjuk varje dag -oavsett hur jag ser ut!
Linda
