Att få en diagnos på en kronisk sjukdom kastade om min värld totalt. Så här ett år senare ser jag i backspegeln att jag kastades rakt in i en sorgeprocess och en avgrund samtidigt som livet runt omkring mig fortsatte precis som förr. Mitt stora problem där och då var hur, och med vem, jag skulle dela den här nya diagnosen. Att berätta för familjen och de närmaste vännerna var lätt. Det var ju de som stod där och höll mig i handen när världen rämnade. Men alla andra då? Bekanta som man råkar stöta ihop med på stan och frågar ett glättigt ”Hur är det?”? Hur hanterar man det utan att bryta ihop varje gång någon frågar?
För mig blev det min kurator som kom med lösningen Hon gav mig rådet att skriva ner allt och helt enkelt dela på sociala medier eftersom jag är rätt aktiv på dessa plattformar. Så sagt och gjort. Jag författade ett öppet brev som jag delade den vägen! Med facit i hand det bästa jag kunde göra! För nu vet alla utan att jag behöver förklara gång på gång!
Funderar du själv på att berätta så kommer här mina ord och det är fritt fram att låna och skriva om så att det passar dig! Och behöver du en vän att hålla i handen så hittar du mig på Instagram under namnet @harjagverkligenms.
Jag är sjuk
Jag är till och med kroniskt sjuk.
Det är ett ord man inte vill smaka på för länge, men det är från och med i år min verklighet.
Jag har blivit en människa med en egen doktor, en sköterska och ett helt jävla team knutet till neurologen, som hjälper mig att handskas med min nya vardag.
Jag har en neurologisk skada, min hjärna, min största tillgång - den skadas av min egen kropp. Jag har fått diagnosen MS ~ multipel skleros.
Jag har börjat en resa, för livet måste levas sjukdomar till trots. Jag vet inte vad som händer nu, jag försöker fortfarande bara förstå. Jag skriver inte detta för att jag vill ha dina sympatier, men jag vill att alla ska veta att anledningen till att jag är fumlig, sluddrig och klumpig är en sjukdom.
Jag är inte full, jag har MS!
Linda
