Efter en väldigt regnig majmånad så kom äntligen sommaren i juni och det med besked!
Temperaturen har varit en bra bit över 25 grader under längre perioder och solen har skinit från en klarblå himmel. Ett helt fantastiskt väder alltså, enligt den gängse normen.
För mig har juni och juli rent vädermässigt varit skitmånader. Mina ögon har runnit konstant eftersom det har varit alldeles för ljust och jag har gått omkring med solglasögon inne och känt mig som allt annat än en superstar. I sviterna av min synnervsinflammation så har jag blivit väldigt ljuskänslig och tycker att gråa dagar är ideala för mina ögon. Att temperaturen har varit i topp har inte heller varit rakt igenom angenämt eftersom min inre termostat numera är helt skev. Jag tror aldrig jag har svettats så mycket som jag gjort den senaste månaden. Värmen gör också så att det blir lite snurr i kastrullen så att säga, hjärnan klarar knappt av att tänka en hel tanke utan att det blir kortslutning.
Men får man klaga på vädret? Är det okej att känna att det ideala semestervädret är ett totalt skitväder? Eller är det lida i tysthet som gäller?
Viktigt att veta är att det i alla fall finns hjälp att få! Min kylväst har räddat många dagar (även om den ser ut som en skottsäker väst) och kylkepsen har varit guld värd för att hålla huvudet någorlunda i schack. Jag har även förmånen att bo nära havet och det har blivit otaliga salta dopp för att kyla ner kroppen. Det är något så oerhört befriande med att sänka ner kroppen i vatten och känna hur temperaturen sjunker och kroppsfunktionerna återvänder helt enkelt. Dessutom får kylklampar och is ständigt nya användningsområden när det gäller att kyla ner kroppen och min förbrukning av kylbalsam är i paritet med vilket Allsvenskt fotbollslag som helst.
Men klaga på vädret, får man det?
Linda
