Hej alla kämpar!
Jag hoppas att ni har det bra där ute, och har laddat med kylvästar, kylkepsar och annat om värmen slår till. Jag tillhör de som inte påverkas negativt av värmen, åtminstone inte än. Men jag uppskattar ändå lite kyla i värmen.
Eftersom det här är mitt första blogginlägg så tänkte jag skriva lite om hur allt började för mig, hur min MS startade. Vi har ju alla haft olika början, en del har fått bra respons från vården medan andra tyvärr har fått kämpa för att få bli hörda och få sina symtom tagna på allvar. Under årens lopp har jag mött människor som har upplevt alla varianter, från bra till dåliga möten med vården.
Jag fick synnervsinflammation när jag var 27 år och höggravid med vårt andra barn, vår dotter. Jag gick till vårdcentralen och de skickade mig till ögonmottagningen. Det hela slutade med att man inte satte detta i samband med MS, utan behandlade detta som en enstaka händelse. Det var 1996, och sedan tog det ända till december 2001 innan min MS satte igång på allvar.
Men när jag sedan tänker tillbaka så hade jag symtom redan 1993/94 såsom yrsel, men jag förstod så klart inte att det kunde vara MS. Det fanns liksom inte på världskartan då att jag skulle kunna få en kronisk neurologisk sjukdom som skulle kunna ge mig funktionshinder. Jag var ju ung, hade precis bildat familj, köpt hus och arbetade som resande säljare. Livet lekte och allt var på topp. Ni vet hur det är, man känner sig oövervinnerlig.
Men sen i december 2001 började pirret i fingrarna, och i januari hade jag tappat känseln över hela kroppen utom i ansiktet. Jag hade dock turen att få träffa bra läkare som tog detta på allvar och till sommaren fick jag min diagnos. Då visste jag nog egentligen redan att det var MS, för vid det laget hade jag fått så många symtom att det inte var något snack om saken. Så när jag väl fått det bekräftat att jag alltså hade MS, hur mådde jag då? Det lämnar jag till nästa inlägg.
Ha det så bra!
Carro
