5 dagar i veckan är vardag, det där som bara ska flyta och ta oss fram mot helg och egenstyrd tid. Men om man helt plötsligt är klart värdelös på vardag, hur ska man hålla hela vägen fram till helgen för att inte krascha då?
Mitt första år som sjuk klarade jag verkligen inte vardag. Att gå upp, få iväg så väl mig till jobb som barn till förskolan var en större utmaning än att cykla enhjuling till Mount Everest för att sen bestiga berget baklänges med ögonbindel.
Men sakta, i takt med att jag hittat mig själv o den här nya versionen så funkar plötsligt vardagen. Att få i väg två barn i åldern ”jag vill INTE” och ”kan själv” är fortfarande en jäkligt stor utmaning, men numera räcker det med en promenad för att rensa hjärnan och fokusera om mot en arbetsdag. För ett år sedan krävdes det minst 2 h av sömn för att ens ha orken att försöka ladda om.
Att gå till jobbet ger mig idag energi. Jag har nämligen hittat den plats i arbetslivet som ger mina nya förutsättningar ultimata villkor. För ett år sedan grät jag mig igenom arbetsdagen i mörkret på toaletten och såg en framtid som långtidssjukskriven.
De dagliga tio minuterna av cykling på motionscykeln som sjukgymnasten ordinerat mig var en evig kamp, endast vunnen på att jag har ett pannben som är tjockare än en noshörnings. Idag cyklar jag upp till gymmet och kör ett pass och cyklar hem hög på endorfin. Endorfin som tar mig genom så väl vardag som helg med vettet i behåll!
Att ha fått vardagen tillbaka och faktiskt orka bolla med livspusslet är kanske min största vinst i den här kampen. Även om jag drömmer stort om att orka de där festerna, resorna och eventen så är det ju ändå vardagen som till störst del utgör livet, mitt liv som jag vill leva till fullo!
Linda
