”Jag tror att du har MS”
Att få höra de orden är omskakande, till och med livsomvandlande, och konstigt vore det väl annars? Men vad gör man sen då? Hur tar man sig vidare från det?
Först så blundar man! Hårt! Googlar inte ens, utan tänker att det är nog fel! Det finns ingen diagnos än, det ska tas fler prover och de kommer att visa något helt annat. Håller modet uppe, jag är ju aldrig sjuk! Jag är ung, det här är bara en mardröm.
Sen tas det prover, en extra MR för att vara helt säker och vips så har man både en diagnos och en egen neurolog. Och då kommer tårarna, skriken och paniken! Varför jag? Varför nu? Är det här allt livet blev?
Man träffar neurologer, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, läkare, psykologer och kuratorer och någonstans på vägen så inser man att ge upp inte är ett alternativ. Man börjar söka en mening och kanske ett svar. Varför jag? Varför nu? Vad händer nu?
Det går lite tid, det uppstår vardag igen om man känner att livet kanske finns trots allt. Man börjar drömma och ta större kliv och inser att det är jag, här och nu!
Processen tar tid, och det måste den få göra. Att få en diagnos som MS är en livskris. Men som alla kriser så kommer den också att forma dig. Jag är inte samma nu som då, jag är lite mera grundad och närvarande, samtidigt som jag också är väldigt mycket tröttare. Det är inte optimalt, men det är jag nu och vad som händer i framtiden det kan faktiskt ingen av oss veta!
Linda
