Jag har alltid varit på väg, på väg till hästarna, på väg till vänner, på väg till… ja, dit jag vill. Att ha den typen av känselbortfall jag har i benen har inte bidragit till att bilkörning blivit det bästa sättet att ta sig fram på, då det varit direkt obehagligt att köra. Detta var för mig en oerhört jobbig begränsning. Jag ville försöka att fortsätta med mitt liv som jag alltid gjort utan att behöva be andra om hjälp, men det gick inte. Jag bodde så att det inte fungerade med kollektivtrafik och då jag ville arbeta måste jag ju kunna ta mig till och från mitt arbete.
Av en slump fick jag av en granne veta att jag kunde ansöka om en anpassad bil via Försäkringskassan som sedan samarbetar med Trafikverket. Processen var inte den lättaste, men den kom igång och genomfördes, även om den tog tid.
När du ska börja processen är det viktigt att du tänker igenom vad det är du behöver för att fordonet ska vara optimalt. Jag hade turen att vid senaste anpassningstillfället få en mycket bra handläggare och vi hade flertalet möten, både digitala och hembesök, vi åkte till olika bilfirmor och kollade på bilar, mätte avstånd, höjder och funderade. Det visade sig att höjden på bilen var av vikt för att göra att både i- och urstigning skulle bli enkel, något som jag inte tänkt på. Det viktigaste för mig var ju att kunna köra och då tänkte jag främst på benen.
Nu har jag en bil anpassad utifrån mina behov. Jag kör med handreglage, vilket innebär att mina ben vilar under bilkörning. Jag har även eyesight vilket underlättar ytterligare då du kan ställa in hastighet samt avstånd till bilen framför. I bakluckan har jag en lift som hjälper mig att få in väskor mm då det är svårt för mig att lyfta och förflytta saker samtidigt.
Min anpassade bil innebär en otrolig frihet för mig och jag önskar att alla som behöver verkligen får denna hjälp. Jag önskar även att informationen var mer tillgänglig. Alla har ju inte en granne som har koll.
Titti
